Det rena förnuftet
•
Moralfilosofi enligt Immanuel Kant
Immanuel Kant () anses allmänt vara en av de mest djupgående och originella filosofer som någonsin levt. Han är lika känd för sin metafysik - ämnet för hans "Kritik av det rena förnuftet" - och för den moralfilosofi som anges i hans "Groundwork to the Metaphysics of Morals" och "Critique of Practical Reason" (även om "Groundwork" är den mycket lättare av de två att förstå).
Ett problem för upplysningen
För att förstå Kants moralfilosofi är det avgörande att vara bekant med de frågor som han, och andra tänkare på sin tid, sysslade med. Från den tidigaste nedtecknade historien var människors moraliska övertygelser och sedvänjor grundade i religion. Skrifter, som Bibeln och Koranen, fastställde moraliska regler som troende trodde var överlämnade från Gud: Döda inte. Stjäl inte. Begå inte äktenskapsbrott , och så vidare. Det faktum att dessa regler påstås komma från en gudomlig källa av visdom gav dem deras auktoritet. De var inte bara någons godtyckliga åsikt, de var Guds åsikt, och som sådana erbjöd de mänskligheten en objektivt giltig uppförandekod.
Dessutom hade alla ett incitament att följa dessa koder. Om du "vandrade på Herr
•
Även moralen måste enligt Kant på nytt sätt grundas utan hänsyn till metafysiken i äldre mening och den naturliga teologin. Här befinner sig Kant i mycket in linje med sin pietistiska miljö och dess betonande av den praktiska tron, även om han tog avstånd från dess religiösa praktik och framför allt dess sentimentalism.
De formella aprioriska momenten i kunskapen är för Kant nödvändigt allmänna/universella. Det enskilda innehållet kan endast tillföras genom sensation. Även ifråga om moralen är Kants syfte att urskilja de nödvändiga, universella, formella och aprioriska momenten. Liksom kunskapens aprioriska moment härrör från det teoretiska förnuftets egen natur, vill Kant visa hur moralens aprioriska moment härrör ur det praktiska förnuftets egen natur. Men till skillnad från det teoretiska förnuftet konstituerar enligt Kant det praktiska förnuftet inte sitt föremål i förening med ett utifrån tillfört material, utan producerar eller bestämmer själv sitt objekt som moraliskt, d.v.s. som moraliska ändamål, intentioner och handlingar. Den &#;rena&#; etiken handlar om det praktiska förnuftets aprioriska principer och den av dessa som bestämningsgrunder formade moraliska viljan.
•
Kritik av detta rena förnuftet
Kritik av detta rena förnuftet (originalets tyska titel: Kritik der reinen Vernunft) existerar ett filosofiskt verk från Immanuel Kant, ibland benämnt så såsom "första kritiken". Verket gavs ut tid men kom en betydligt mer explicit liksom avsevärt reviderad utgåva. "Kritik från det rena förnuftet" existerar Kants maximalt betydelsefulla verk och ett av filosofins klassiker.
I "Kritik från det rena förnuftet" visar upp Kant till första gången sin transcendentala idealism, enstaka teori han själv ansåg vara enstaka ”kopernikansk vändning” inom den filosofiska diskussionen kring rationalism och erfarenhetslära, idealism samt realism. Detta uttryck syftar på den revolution såsom astronomen Kopernikus hade gjort med sin banbrytande teori om den heliocentriska världsbilden. Kants personlig ”kopernikanska vändning” innebar för att han, inom stället på grund av att att koppla eller förena med något sig mot någon blad i debatten mellan rationalister (som anser att förnuftet kan existera en självständig källa mot kunskap ifall verkligheten) samt empirister (som anser för att endast empirisk observation kunna ge förståelse om tingen), ägnade sin uppmärksamhet åt kunskapens betingelser, det önskar säga vid vilket sätt vårt förnuft är strukturerat, vad samt